Första söndagen i mars sedan år 1922 tar tusentals människor, allt från elit till motiönär, på sig skidorna för att ta sig från Sälen till Mora. Att åka 9 mil längdskidor för folk samman och skapar ett utav nordens största event. Glädje och gemenskap kombinerat med många tävlingssinnen på en och samma plats. Inte trodde jag i december, trots min startplats, att jag skulle stå där på startlinjen. Men oberoende av de ytters få träningar i sitskin som vi fick ihop bara någon månad innan start så stod jag där tillsammans med min kompanjon Martin. Dagarna innan bjöd på solsken och fina hårda spår, känslan i kroppen var positiv till det som skulle komma. Förhoppningsvis skulle jag klara det jag tagit mig an ändå, så länge vi tilldelas förutsättningarna för att det ska gå hela vägen. På söndagsmorgonen steg vi upp långt innan tuppen och var på plats i god tid bland folkmassan. Stämningen var härlig och alla glada. Men dagen gav inte de optimala förhållanden vi hoppats på och resulterade i ett av de tuffaste väder för Vasaloppet under de senaste 23 åren. Över decimetern lössnö, motvind och spår som var totalt ohittbara gjorde att vi inte kom hela vägen. Loppet blev mer ett slalomlopp än längdskidor. En aning besvikna kom vi bara 24km, där vi missade repet med någon minut. Mest frustrerad över att det fanns kraft kvar i kroppen för att åka längre. Trots det var jag inte ensam, tusentals andra bröt på grund av det opopulära vädret som inte gick att styra över. Med- och motgångar kommer och går, för vad vore en topp utan en dal? Det gäller att se misslyckanden som erfarenheter och lärdomar, som vi kommer att kunna nyttja nästa gång vi hamnar i samma situation, i detta fall nästa gång jag står på starlinjen till Vasaloppet. Vi behöver motgångar som bryter ner, för att sedan kunna bygga upp. Ibland spänner vi bågen men missar tavlan, men inte går vi där ifrån, utan vi tar upp en ny pil och spänner bågen igen för att denna gången träffa. För "what doesn't kill you makes you stronger", ellerhur?